/ TOKiO HOTEL /

AND WHEN I LOSE MYSELF I THINK OF YOU

Det är så konstigt för trots min högkänslighet så har jag så himla svårt att prata om och beskriva mina känslor. Som vanligt vet jag inte hur jag ska börja det här inlägget där jag tänkte berätta om när dagen som jag drömt om i elva år äntligen kom. Förutom att säga att det gör mig så himla lycklig!

Det finns så mycket bra musik där ute och det finns så många bra artister och band. Jättemånga! Jag älskar så många band och artister och låtar och skivor. Men ingen har berört mig så som de här killarna. De var mitt allt. De är mitt allt. De var mina bästa vänner under så många år, och de var min stora tröst och glädje i livet, deras musik och deras kärlek till fansen fick mig att vilja leva. Tack vare det här bandet har jag lärt känna så många fina människor som jag än idag har i min närhet. De har växt i sig själva och i sin musik och jag med dem. Jag är så stolt över dem och så tacksam för allt. 

Så fort jag fick reda på att man kunde uppdatera sin biljett till en VIP biljett så gjorde jag det utan att tveka. Mellan det datumet och den där torsdagen i början av april har jag känt fjärilar i magen, en viss tveksamhet och en nervositet som inte går att beskriva. Så himla overkligt det kändes. Hur skulle jag reagera när jag väl var så nära att jag skulle kunna peta på dem om jag ville? Det är ju en viss skillnad på att se sina idoler på en scen och att stå öga mot öga med dem. Men väl där i armarna på mina fina killar så kändes det inte alls nervöst, inte alls konstigt, inte alls läskigt eller det minsta overkligt. Det kändes bara så himla rätt. 

 
Har ni fått chansen att möta era idoler någon gång? Hur kände ni?