Om ni kikar pÄ designen sÄ förstÄr ni nog vad det Àr som har hÀnt. Jag tÀnker inte förklara hur, eller varför,
för jag vet inte varför. Det gör bara sÄ fruktansvÀrt ont. Han var mitt allt.
Ăr mitt allt. Mitt hjĂ€rta Ă€r i tusen vassa bitar pĂ„ grund av honom och det skĂ€r upp mig gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng och jag tror att jag kommer förblöda snart, men Ă€ndĂ„,
ÀndÄ sÄ vill jag inget hellre Àn att han ska plÄstra om det med sina varma hÀnder. Hans hÀnder som alltid sa allt det han inte kunde sÀga. De som Àr perfekt formade för mina smÄ att rymmas inuti. Jag vill gömma mig hans varma grepp och aldrig mer komma fram igen.
Jag kunde ju inte behÄlla alla bilder pÄ honom, pÄ oss, som sÄ vackert dekorerat min blogg. Det som jag varit sÄ stolt över. Jag klarade inte av att sitta och sortera sÄ allt Äkte bort. Det fÄr vara lite tomt hÀr ett tag.
Allt Ă€r tomt. Ăven om bilden pĂ„ min header symboliserar oss sĂ„ fĂ„r den stĂ„ kvar. Det Ă€r inte en direkt bild pĂ„ honom. Och jag mĂ„ste fĂ„ drömma lite. Inga frĂ„gor och sĂ„, Ă€r ni snĂ€lla.
För jag har som sagt inte svaret sjÀlv.
<3
Massa kramar. Jag vet inte mer vad jag ska sÀga Àn det, det finns liksom inget jag kan sÀga som kan göra det bÀttre. Men om du behöver prata sÄ vet du ju vart jag finns, sÄklart.