🧡 🧡

Att tiden går så snabbt. För ett år sedan var jag uppe bland molnen just nu. Eller var jag kanske under jorden? För det var både underbart och smärtsamt på samma gång. Det var ä n t l i g e n dags. Efter en väntan på flera år, så skulle Bill Kaulitz, min stora förebild och inspirationskälla, och min värmande hand under många svåra år, äntligen stå framför mina ögon. Han skulle rädda mig en stund på riktigt.

Och som det kändes då jag fick syn på hans skugga då strålkastarna tändes bakom honom, då han lurade i mörkret på scenen. Nervositeten ville tränga ut allt av föda jag hade i min mage. Det blev uppror. Jag skrek och kunde inte andas. För hjärtat stod still. Helt still. (Det finns på film, min reaktion då jag ser Bill på riktigt första gången. Men det får ingen se, för det ser fruktansvärt smärtsamt ut.) Han fanns under samma tak som jag. Så fort han klev ut i ljuset var det som om nån sparkade ingång mig igen. Hjärtat bultade runt i hela kroppen och jag levde igen.

Och jag tycker inte det är någon konstig reaktion alls. Sedan 2006 var Bill det närmsta jag hade. Det är sant. Det var bara hans röst och hans ord, och musiken som killarna skapade som spelade någon roll. De har byggt upp hela jag. Under den tiden som är viktigast i ens uppväxt var det närmst. Ständigt närvarande. Och Bill stod längst fram, givetvis.

Mycket har hänt under ett år. Tokio Hotel blir bara bättre och bättre, och de får mig fortfarande att gråta av lycka. Bill är inte längre den som står längst fram, för det har min Alex gjort under de senaste 18 månaderna.. men han är fortfarande speciell. Han är fortfarande min stilikon, och han är fortfarande den som höll mig vid liv innan Alex kom och räddade mig.

Det känns fantastiskt att jag vet att han finns på riktigt. Att jag har fått vara så nära, och se honom leva. Det känns hemskt att det var så länge sen, bara.